TILL ATT BÖRJA MED

Som nyprästvigd fick jag tillgång till kyrkböckerna. Det första jag gjorde var att kontrollera uppgifterna om mig själv. Jag behövde få veta om jag var jag. Eller rättare sagt, om mina föräldrar verkligen var mina föräldrar.
Hela livet hade jag dittills gått omkring med en svårförklarlig känsla av att inte riktigt höra till. Ett utanförskap jag bar med ett stilla vemod i hjärtat. En sorts grundton som gav sig tillkänna när allting annat tystnade. Jag visste inte vad det var, men det kändes som något brustet eller murket på botten av mig själv. Något ohjälpligt trasigt som var oacceptabelt i andras ögon och som gjorde att jag aldrig kunde mig veta höra ihop med andra – på riktiga riktigt. Jag kände mig som en bortbyting också i min egen familj. Senare kändes det så, även i skolan och de många fritidsaktiviteter jag deltog i. Trots att jag ofta stod i centrum, kände jag mig främmande och utanför. Denna plåga var min egen hemlighet.

På väggen bakom TV:n hemma hos mor och far, hänger en gulnad etsning. Som barn var jag som förhäxad av den där lilla tavlan i sin tunna ram. För några år sedan står vi framför den och tittar, far och jag. Den föreställer en ung man bredvid något som skulle kunna vara en grisho. Han hukar under en antydan till en fönsterkarm. I mina pojkögon har det alltid glittrat och glimmat innanför den där karmen, som om det pågår något gott och vackert därinne. Men ynglingen på bilden är för evigt etsad på utsidan om den varma väggen. Det goda och varma är inte för honom.
– Ja, den där tavlan har nog alltid varit din den, säger far.
Tårarna väller upp i ögonen. För samförståndet i den sekunden. För smärtan som kommer farande från decennier tillbaka. De snirkliga små bokstäverna nere till vänster är de första jag lärde mig uttyda på egen hand: ”På livets skuggsida.” Mitt första medvetna läsminne.

Det har varit kallt och ensamt på den där skuggsidan. Så en stor del av livet blev till ett jagande efter ljus och värme. Och gemenskap. Jag tror man kan säga att jag blev bekräftelsenarkoman. Mitt personliga valspråk blev ett värmländskt uttryck: En får inte bli stå’nas. Jag valde ansträngningens väg och försökte prestera mig till en plats innanför den varma väggen. Det lyckades aldrig.
Först långt senare skulle jag få ord för den vämjeliga känsla – eller snarare tillstånd – som behärskade mitt inre. Skam. En skam som letat sig in i mitt väsens kärna och som skapat rädsla, stress och kaos i mitt inre under årtionden. Den har rest en mur mellan mig och andra människor. Men också mellan mig och den Gud jag alltid velat tro på. I många, många år satt jag fast i ett orubbligt skamgrepp.
Idag är det inte längre så. För detta är jag djupt tacksam. Försynen har sänt människor i min väg. De har hjälpt mig att greppa skammen, istället för tvärtom. De har hjälpt mig att alltmer tillfriskna från det själsgift som skammen utgjort. Jag vill tacka dem alla, kända som okända, genom att försöka återge något av det vi lärt oss tillsammans.