ÅRET ÄR NITTONHUNDRASJUTTIONIO. Jag sitter på en trottoarkant i en gudsförgäten håla i Guatemala och skakar av frossbrytningar. Indianerna går omvägar kring den konstige gringon med de tomma ögonen. Nyss har jag varit med om något som skrämt vettet ur mig. I en liten tienda där de säljer billiga kläder får jag syn på en bild ovanför en dörr. En spökbild.
Den föreställer en mayaindian iförd en blandning av turistkläder och typiska indianplagg. Mannen på bilden ser grådaskig och glåmig ut med stirrande ögon i det avmagrade ansiktet. Han ser så sjuk ut att det gör fysiskt ont att möta hans härjade blick. Och det är då som insikten drabbar. Det är inte en bild där på väggen. Det är en spegel jag tittar i. Jag blir skrämd av mitt eget ansikte.

Jag gav mig ut på resa, vetgirig och vältränad. Tjugosex år gammal med åttio kilo muskler och hundra procent nyfikenhet. Tre och en halv månad och fyra amöbadysenterier senare och efter flerfaldiga anfall av salmonella och shigella, sitter jag på en trottoarkant i ett främmande land och tror att jag ska dö. Femtionio kilo mager och med en själ i trasor. Jag är oförmögen att förstå vad som händer med mig och jag har ingen aning om hur jag ska ta hand om mig själv
Om jag verkligen hade dött tror jag att någon vetgirig forskare skulle ha kunnat doktorera i tropisk medicin med hjälp av mina kvarlevor. Nåväl, jag överlevde – med nöd och näppe, men ändock.

Långt senare förstod jag att alla påfrestningar ledde fram till en psykisk kollaps. Det var inte bara feber och frossa som fick mig att skaka. Det var ångest, men det visste jag inte då. Inte heller förstod jag att man kan leva ett bra och spännande liv utan tillstymmelse till förståelse om vad som döljer sig i själens bråddjup. Inte förrän tillvaron av en eller annan anledning rämnar. För min del föll jag handlöst ner i ett av själens slukhål utan att ha en aning om att något sådant existerade över huvud taget. Jag föll – och jag fortsatta falla. Och jag hade inte skuggan av en susning om hur jag skulle ta mig upp igen. Så jag bet ihop, morskade upp mig och kaxade till mig – och gav mig ut på ännu vådligare äventyr. Ett något kortsiktigt och billigt sätt att komma undan, skulle det visa sig. Efterräkningarna blev dyra och långvariga.
I min ryggsäck hade jag en guidebok med detaljerade beskrivningar över resvägar, sevärdheter, logi och transportmedel över hela Sydamerika. Men någon karta över själens landskap ägde jag inte. På en trottoarkant i Guatemala, med en klump i magen, panik i bröstet, gråten i halsen och döden i hasorna, tänkte jag för första gången i mitt liv att det kanske skulle kännas skönt att få prata med någon om hur jag hade det.

MYCKET VATTEN HAR RUNNIT UNDER MÅNGA BROAR sedan mina äventyr i Sydamerika. Och jag är inte ung längre. Numera kan jag stolt titulera mig både farfar och morfar och längs vägen har jag hunnit bli både präst och psykoterapeut. Jag har fortsatt resa, men nu för tiden vandrar jag mest tillsammans med andra i själens landskap.
I mitt arbete som psykoterapeut sitter jag oftast i en grön fåtölj på tredje våningen i ett vitt hus i Falun och försöker hjälpa människor att prata sanning om sitt eget liv. Påfallande många har, liksom jag, hamnat på tillvarons trottoarkanter utan att förstå vad som händer med dem. De, liksom jag, har mått dåligt, men inte vetat vad de verkligen känner. De, liksom jag, har haft stora behov, men utan att kunna sätta ord på varken sina dilemman eller sina drömmar.
En gång i tiden fick jag den hjälp jag inte visste att jag behövde. Jag fick hjälp att förstå mig själv och min egen historia. Jag fick hjälp att förstå vem jag varit och vem jag ville bli. Jag fick hjälp med mitt lidande och näring för min längtan. Men framför allt fick jag ett ljus tänt på botten av min själ. En liten, liten flämtande låga viskade i mitt hjärta: ”Det är inte omöjligt och det är inte för sent. Det kommer att gå över och du kommer att komma igenom.” Jag fick en hoppets gåva i hopplöshetens tid.
Mitt dagliga arbete – och den här boken – är mitt försök att ge den gåvan vidare till andra.

Jag frågade vid ett tillfälle en av mina forna terapeuter vad som drev henne. Varför hon inte blev pensionär, när hon hade åldern inne med råge. Svaret kom utan betänkande. ”Jag tröttnar aldrig på att möta människor på riktigt.”
När jag nu blickar bakåt kan jag se att detta också alltid varit min egen strävan. Det har inte spelat någon roll vilket jobb jag haft – tidningsbud, skogsarbetare, vaktmästare, mentalskötare, lärarvikarie, springsjas, ungdomsledare, lagerarbetare eller praktikant på olika sjömanskyrkor. Gång efter gång har jag och någon annan till slut suttit på ett par tvättsäckar i en mörk kulvert eller trängt ihop oss i en koj på en båt och försökt prata om livet – på riktigt.

Senare har jag som präst och psykoterapeut mött människor i psykoterapi och själavård. I rehabiliteringsgrupper för långtidssjukskrivna och som handledare i personalgrupper, som föreläsare och författare, överallt och i nästan alla sammanhang, tycker jag mig se samma sak: själens längtan efter verkliga möten och efter att leva livet en aning sannare, modigare och helare.

JAG SKRIVER DEN HÄR BOKEN för att jag tror på något djupt inne i människan som gör henne just mänsklig. Jag tror att människan har en själ. Och jag tror att själen vill ge våra liv riktning och mening. Jag tror att själens läkande krafter vaknar när vi möts på riktigt och satsar våra liv på att göra något viktigt. Så att vi äntligen kan formas till det vi alltid varit ämnade att bli, i ett helgjutet liv som levs inifrån och ut, i stället för utifrån och in.

Jag vet inte om man någonsin kan bli helt hel i det här livet. Men jag vet att man kan bli helare. Vi kanske aldrig hittar Sanningen med stort S, men vi kan bli sannare. Och vi kan, dag för dag, våga gå emot våra rädslor och leva modigare. Jag tror inte man kan undgå sorg och smärta på den resan, men jag vet att man kan sörja sig starkare och friare och att smärta går att dela. Jag vet också att varje människa har läkande krafter inbyggda i sig. Och mer styrka än hon kanske först anar. Min erfarenhet är att både smärtan och styrkan visar sig i relationer där det är riskfritt att vara sårbar.
Jag tror inte på snabba metoder och enkla lösningar. Jag tror på ihärdighet och uthållighet och ett steg i taget, en dag i taget. Jag delar den uppfattning som min mormor Ester hade: ”Växer långsamt, växer starkt.”
Att leva ett mer helgjutet liv är inte att bli perfekt. Det är att leva sitt operfekta liv så gott man kan. Det är att ta sitt innersta lidande och sin yttersta längtan på allvar. Det är att ge sin själ, sitt innersta och sanna väsen, en plats och en uppgift i världen. Att förankra sig i sitt eget djup och sin egen historia och försöka förverkliga sina allra vackraste drömmar, är att ge sig själv och sin själ rötter och vingar.